Marken jag står på skälver liksom känslorna och mitt inre. Jag vacklar och svajar, t.o.m i min yrkesroll, den som alltid kännts stabil och självklar. Tankarna är bångstyriga och lever sitt eget liv. Far runt i huvudet som svarta olyckskorpar utan att låta sig fångas. Skriker ut sitt hesa budskap; tvivel, ifrågasättande, vemod, pessimism, oro, tårar och åter tårar........Jag står handfallen inför attacken. Känner mig bara enormt ensam och oerhört sårbar......tänker att jag anat men inte förstått.....kunde jag ha rustat eller väjt....? Helst vill jag bara gömma mig....rulla ihop mig som en taggig igelkott.....hur flyr man sitt eget inre? Söker tröst hos Moder Jord och det sköna hon erbjuder, i musiken, i att skriva och skapa.....i kärleken.... Behöver ledsagning, stöttning, händer att hålla i och en famn att värmas och vila i....Försöker hopppas och tro att allt ordnar sig till slut....
Jämna plågor...
10 år sedan
Hej! Jag vill hälsa dig välkommen till min blogg! Hoppas att du snart mår lite bättre. Det kan vara svårt att se ljuset när man har trillat ner i det där hålet, men det finns där!
SvaraRaderaJag kramar dig i mina tankar, ringde dig igår men det var upptaget och idag förstår jag att du har fullt upp. Ska vi satsa på att höras imorgon?
SvaraRadera